Sjukhusresa

 Vi har haft några tunga dagar i vår familj, då Ánte på måndag förmiddag plötsligt blev sjuk. Först förstod jag inte vad det blev med honom, då han började gallskrika och spände hela kroppen. Efter en stund förstod jag att han troligtvis har ont då han kissar, för han höll sig för snoppen samtidigt som han skrek och grät.

Jag åkte till hälsovårdscentralen med honom, men där var personalen inte så intresserade av oss. Jag fick en känsla att de anser att jag är en mamma som överdriver alla krämpor och besvär mitt barn har. 

Vi fick hem urinpåsar och teststickor att testa urinen med. Ánte blev bara sjukare- jag har aldrig sett honom på det sättet förut. Han var alldeles hysterisk, då han försökte kissa.

Jag åkte på nytt till hälsocentralen och bad att läkaren skulle kolla upp honom- något var fel. Läkaren skickade hälsningar via sjukskötaren att vi får försöka klara oss till nästa dag och om Ánte ännu då har ont kan vi komma på nytt. Och ifall jag (mamma) ville så kunde personalen ta CRP på Ánte.

Det kändes otroligt otryggt och förnedrande att bli bortvänd på det sättet och jag blev förstås arg och krävde att läkaren åtminstone ser en snabb sväng på Ánte, men nej- vi fick åka hem.

Hemma hade Ánte så sjukt att han gallskrek och darrade. Jag tog blöjan av honom och såg att snoppen var dubbelt stor. Det verkade som att kisset inte kom ut. Efter mycket besvär fick jag hjälpt honom att kissa och det måste ha tagit oerhört ont, så som han skrek. Klockan var redan så mycket att hälsovårdscentralen stängt. Vi ringde runt till andra ställen, men det är svårt att förklara och bli förstådd på telefon.

Natten var orolig. Ánte fick inte ordentligt kissat och nästa morgon åkte vi direkt till hälsovårdscentralen.

Jag var så arg för den bemötning vi fått dagen innan och nu tog läkaren emot oss direkt. Han vet i alla fall nu vad jag anser om hans beteende dagen före. Han kollade upp Ánte och sade att han skriver remiss till kretssjukhuset och att vi ska åka med en gång.

 Så åkte vi fem timmar i bil till sjukhuset. Ánte var lugn och sov hela resan. På sjukhuset var det som på sjukhus i allmänhet. Läkare och kirrger kom och gick. Ingen av dem hade läst Ántes patientberättelse. En kirurg frågade varför vi överhuvudtaget var där. De flesta hade helt missat att Ánte hade ont och inte fick kissat. Det var så tröttsamt och irriterande att om och om igen berätta samma saker, men det jobbigaste var nog att det kändes som att ingen tog oss på allvar.

 Till slut fattade en läkare ens ett del av allt vi berättat och Ánte blev tagen in på barnavdelning över natten. Vi fick ett eget familjerum. Det tog blodprov från armvecket, vilket var obehagligt, men obehagligast var nog då läkarna tog urinprov genom magen åt Ánte. Asla och jag fick inte vara inne i samma rum, så vi stod utanför och hörde hur han skrek hysteriskt. Jag trodde jag skulle bryta ihop då.

Det visade sig att de inte bara tagit urinprov genom magen, utan att det också lagt en kanyl i en blodådra i huvudet, ifall det skulle behövas intravenös antibiotika.

Vi träffade flera stressade läkare, som inte riktigt hann lyssna på oss och det gjorde ju inte oss säkrare.

Idag morse hade vi tur och fick träffa en underbar barnläkare, som tog sig tid och pratade med oss. Han svarade på alla våra frågor och tog oss på allvar.

Ánte hade en urinstockning- alltså kisset kom inte ut och då bildas ett enormt tryck på njurarna, vilket är väldigt smärtsamt. Dessutom har han rota-virus, vilket i sig  kan orsaka ytterligare magsmärta.

Nu är vi hemma och ska följa upp Ánte. Om han får besvär på nytt vet vi vart vi ska ringa och vad som då ska göras. Jag är så lättad att det inte var något värre. Många obehagliga tankar hann gå igenom mitt huvud.

Men jag är oerhört arg och besviken på den bemötelse vi fick i vår hemkommun och känner att jag måste göra ett skriftligt klagomål.

Till slut kan jag bara konstatera att Ánte var och är en liten hjälte, som klarade av alla obehagliga åtgärder så fint <3